faie

Jag har under dagen pratat med en av mina vänner, det vi pratade om handlade om hur en vän faktiskt är, och hur en riktigt vän borde vara osv.

Jag tänkte nu skriva lite om mitt liv med vänner!

Jag har under hela mitt liv stött på nya människor, en del av dom gilla jag, och därför såg jag till att lära känna dom. Jag har också under livets gång förlorat många vänner. Eller ja, till en början så trodde jag att de var mina vänner. Men vänner förlorar man inte. Dom försvinner inte ur ens liv, vänner stannar och kämpar tillsammans.

Jag själv tycker inte att de finns vänner som är ens mindre vänner eller ens mer vänner, för mig heter det vänner eller bekanta. Jag har vänner som betyder något otroligt mycket för mig, men de är inte längre mina vänner, de är min familj.

Hur som helst, under tiden som jag förlorat mina vänner så har det berott på att jag flyttat, dom tycker att de är för långt att komma hem till mig, dom tycker istället, att jag ska komma till dom. Ironiskt va? Eftersom det är exakt lika långt för mig att ta mig till dom, som dom att ta sig till mig! Men i deras värld så är det inte så. Och de anser jag att vänner inte beter sig så, till en början så åkte jag till mina ''vänner'' varje gång, för det var de ända som gjorde att vi behöll kontakten. Men jag ledsnade, jag orkade faktiskt inte längre, så jag struntade i att åka till dom. Gissa vad som hände? Jag ska tala om de för er, jag träffar dom inte längre, pratar knappt med dom. Så alltså så mycket ville dom ha mig som vän! Det gör ont inom mig när detta händer, men de gör mera ont att bli utnyttjad.

Men ur allt det onda så kommer något gott!

Jag har nämligen de vänner som jag själv förtjänar och dom som förtjänar mig! För jag har sen jag slutade bli utnyttjad, fått träffas så många otroligt fina människor som vill vara min vän, trots att jag bor långt ifrån, har barn eller pojkvän! Och nu kanske ni undrar varför jag drog upp barn och pojkvän? Jo för de är ligger nämligen till såhär, att de finns då hette dom vänner men nu bekanta, som inte vill vara min vän för jag har barn, jag är ungmamma och det borde man inte vara i deras ögon. Dom vill leva livet och inte bara sitta hemma. För det är så dom ser på föräldrar. Att föräldrar förlorar allt när dom skaffar barn. Och andra bekanta vill inte träffa mig så länge jag har pojkvän, för det är ju inge kul när man inte är singel, för då får man ju inte göra som man vill, man kan inte bli så full att man däckar utomhus, man kan inte göra något utan sin pojkvän.

Det är alltså såhär dessa bekanta människor ser mig idag. Och vad är det att hurra för? Varför ska man vara ledsen över bekanta, när man har sina vänner och familj?'

Nu lämnar jag mina bekanta, för dom tar min energi och gör det till något dåligt.